Samvetets röst

Borde njuta av min lediga tid just nu... det gör jag inte. Sitter här men sjukt dåligt samvete.
Linn ville inte åka till sin pappa igår och jag övertalade henne. För att jag kände ett sånt enormt behov av att få vara själv. Var ju helt slut efter att ha jobbat plus att jag behövde skriva klart en hemtentan. Nu har jag ju både skrivit klart och fått lite andrum!
Borde jag säga att hon får komma hem igen? Å ena sidan vill jag vara själv Å andra sidan vill jag att Linn ska få vara där hon vill vara. FAAAAN !!

Jag hajjar inte vad som hänt... jag och barnens pappa har hela tiden haft en bra relation till varann... men sen har nått hänt... han gör inte det som är hans ansvar och relationen mellan honom och barnen är inte vad den borde tycker jag. Jag är ju uppvuxen på så sätt att man pratar inte illa om den andra föräldern och man gör allt man kan för att relationen ska fungera, både mellan föräldrarna och mellan barn och pappan eller mamman.
Men jag känner att jag har tröttat ur... inte så att jag kommer säga dåliga saker om deras pappa, men det kan ju inte bara ligga på mig att allt ska fungera. Jag och barnen har ju det bra som vi har det.
I helgen var ju som sagt barnen hemma och jag jobbade.... deras pappa skulle fixa med att dom skulle få mat och så fast hemma hos oss. ÄNDÅ så drogs jag in i deras tjafsande med varann.... svårt att koncentrera sig på jobb då.

Jag avskyr människor som är offer i sina egna liv... och jag känner mig inte som ett offer... bara OERHÖRT less.