Snart så ser jag ljuset i tunneln!! För det här har nästan vart den värsta sjukdom jag haft.. nu överdriver jag kanske möjligen. Men värsta sjukdom på mycke länge iallafall. Men jag fick ju igen min älskade barnsjukdom, ÖRONINFLAMMATION! Trumhinnan sprack i går natt. Och FYYYYY FAAAAAN va ont det gjorde. Jag lät (grina) så högt på natten så att Moa vakna som sover på övervåningen. Men det är ändå nått befriande när den spricker för då vet man att den värsta smärtan är över. Så ska "bara" allt rinna ut som orsakade all smärta. Nu har det runnit i 1,5 dygn så jag förstår att det gjorde sjukt ont.
Lyckades få mig två timmars sömn i går natt då, natten till barnens skolavslutning. Kände mig som... ja hur kände jag mig.. som ett slakt när jag skulle upp och in i duschen och göra mig fin för att sen gå till kyrkan och lyssna på "den blomstertid nu kommer". Tyvärr så var det inte alls njutbart som det brukar vara. Jag fullproppad med alvedon och en bomullstuss i örat. Jag hörde knappt nått.. *haha* Kändes som jag gick med en kupa runt huvudet!
Klarade av två omgångar i kyrkan och ett tårtkalas iallafall innan jag fick gå hem och in och falla omkull i soffan.
Idag skulle jag jobbat, men var tvungen att sjukskriva mig... kändes sådär. Men bättre jag blir frisk till nästa vecka då jag går på mitt schema.
Nu vart det mycke gnäll, men det är som det är ibland.. kan ju inte vara på topp jämt ;-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Haha, tack för de befriande orden - men som en pojke, man, kille och så - har jag lärt mig att jag kan förminska betydelsen av ont och borsta bort det, vilket inte riktigt är respektfullt.:-) Så det var nog det jag menade.
Skönt att det blir bättre, och du låter som en fullblods krigare som faktiskt stoppade bomullen i örat, gick ditt och klarade dig igenom allt:-)
:-), visst är jag precis likadan! Men, ensam var ju inte stark som nån sa!
Skicka en kommentar