Familjebehandlare.... på gott och ont

Ibland undrar jag hur jag är funtad som har det jobb jag har.
Jag jobbar alltså som familjebehandlare. Till oss kommer familjer av alla dess sorter. Det kan vara utredningar av föräldraförmågor, missbrukande föräldrar, hotade föräldrar, familjer där det förekommer våld,  lågbegåvade föräldrar, listan kan göras hur lång som helst men det som är lika i alla familjer är att barnen på ett eller annat vis har farit illa.
Och bara för att en familj kommer till oss löser sig ju inte alla problem, det är ofta en lång process innan det blir "bra" i en familj igen och ibland blir det inte bra och då blir barnen bort placerade från sina föräldrar.

Ofta älskar jag mitt jobb, även om jag möter så mycket kriser är det fantastiskt att få se människor växa. Men ibland känns det så hopplöst. Jag får påminna mig att även "hopplösa" fall kan utvecklas och flyga fritt igen. Men det är svårt när ens hjärta brister för en del barn.
Jag vill bara ta hem en del av dem, de barn som hittat sin egen överlevnads strategi, de som bara försvinner i kaoset och är helt självförsörjande. De liksom tar hand om sig själv och gråter knappt när dom blir ledsna för de vet att de inte kommer få någon tröst iallafall.

De gånger det finns barn hos oss som jag har svårt att släppa ur mina tankar när jag åker hem önskar jag att jag jobbade på ICA eller nått. Fast jag vet ju att jag aldrig skulle kunna jobba där och vara nöjd.