Familjebehandlare.... på gott och ont

Ibland undrar jag hur jag är funtad som har det jobb jag har.
Jag jobbar alltså som familjebehandlare. Till oss kommer familjer av alla dess sorter. Det kan vara utredningar av föräldraförmågor, missbrukande föräldrar, hotade föräldrar, familjer där det förekommer våld,  lågbegåvade föräldrar, listan kan göras hur lång som helst men det som är lika i alla familjer är att barnen på ett eller annat vis har farit illa.
Och bara för att en familj kommer till oss löser sig ju inte alla problem, det är ofta en lång process innan det blir "bra" i en familj igen och ibland blir det inte bra och då blir barnen bort placerade från sina föräldrar.

Ofta älskar jag mitt jobb, även om jag möter så mycket kriser är det fantastiskt att få se människor växa. Men ibland känns det så hopplöst. Jag får påminna mig att även "hopplösa" fall kan utvecklas och flyga fritt igen. Men det är svårt när ens hjärta brister för en del barn.
Jag vill bara ta hem en del av dem, de barn som hittat sin egen överlevnads strategi, de som bara försvinner i kaoset och är helt självförsörjande. De liksom tar hand om sig själv och gråter knappt när dom blir ledsna för de vet att de inte kommer få någon tröst iallafall.

De gånger det finns barn hos oss som jag har svårt att släppa ur mina tankar när jag åker hem önskar jag att jag jobbade på ICA eller nått. Fast jag vet ju att jag aldrig skulle kunna jobba där och vara nöjd.

Morgonstund på jobbet

IndrasHus

Vardagstankar

Kvinna - Tonårsmamma – Anställd – VD – Vän – Dotter

Jag är massa saker!

En och annan gång försöker jag mig på att även bli en del i en relation.

Tycker mig klara det mesta galant helt själv men ibland kan jag sakna någon att dela ansvar med. Dock verkar det vara det svåraste att hitta. Först och främst har jag toksvårt att släppa ifrån mig ansvar och de män jag träffar verkar inte vara typen som vill, kan eller har förmågan att kliva i. Eller inte vet jag, jag har inte försökt delat mitt ansvar med någon på massor av år men jag tittar på ”deras” liv och bildar mig en uppfattning om deras ansvarstagande utifrån det. Jag har ganska höga krav när det gäller detta.

Låter kanske tråkigt det där med ansvar men det är ju såklart bara en del av det jag söker i en relation.

En relation ska vara ett plus i livet inte något betungande.

Jaja nog om det – Den som lever får se.

Mitt företag tycks ha börjat rulla nu. Vi har tagit emot den första kvinnan på mitt stödboende och det känns oerhört spännande. Hoppas på att detta bara är början. Jag har så mycket idéer som jag vill utveckla men ska först få detta att fungera väl sedan finns det inga gränser. 

Linn har börjat gymnasiet och för första gången i hennes liv har hon sagt att det är roligt att gå i skolan. Jag ser fram emot att få en egen frisör i familjen :)

Moa har börjat i 8an och det tycks rulla på som vanligt dock verkar hon ärvt lite av Linns attityd mot lärare detta läsår. Hon hatar redan efter nån vecka en och annan lärare. Men det går väl över när hon slutat högstadiet kanske *hoppas*